Annikas första år
Annika Östberg föddes i Stockholm 1954. Av hennes föräldrar, Maj-Britt och Sten Östberg, finns endast hennes mor kvar i livet. Maj-Britt bor fortfarande kvar i Stockholm. Hon är nu pensionerad. Tills för några år sedan försökte Maj-Britt att hälsa på Annika så ofta som möjligt. Los Angeles ligger dock långt från Sverige och resorna blev dyra så mor och dotter kunde därför bara ses en gång varje eller vartannat år. På grund av vacklande hälsa orkar inte längre Maj-Britt med de långa resorna över Atlanten. Idag är enda kontakten dem emellan telefonsamtal en gång i kvartalet. Annika har även en halvbror på sin pappas sida och resten av sin släkt i Sverige.
Annika växte upp med sina föräldrar i ett hyreshus i Stockholm. Där bodde de vägg i vägg med hennes farföräldrar. Det var där hon tillbringade sin tid när hennes föräldrar arbetade. Annikas pappa bodde länge kvar i den lägenhet som hans föräldrar bodde i när Annika var liten. Annikas tidiga år var lika lyckliga, lugna och ordinära som de flestas med skola, kamrater och sommarlov tillsammans med släkt och vänner. Ett av Annikas tidigaste minnen är en utflykt med farfar och farmor. Hon minns att hon satt på sin farfars axlar för att se den svenske kungen åka förbi i häst och vagn. När Annika var fyra år skilde sig hennes föräldrar och Annika och hennes mamma flyttade till en förort i Stockholm men höll fortfarande nära kontakt med Annikas farföräldrar och fortsatte att ofta hälsa på dem.
UPP
Annika flyttar till USA
När Annika var elva år träffade hennes mamma en rik amerikansk affärsman som hon gifte sig med. Annika och hennes mamma flyttade då till USA. Annikas klasskamrater i Sverige avundades henne och Annika själv var lockad av Disneyland och andra stora äventyr som väntade henne i Amerika. Men redan under sitt första år i USA insåg Annika bestört att hon inte riktigt passade in i den eleganta skola hon nu gick i. Hon pratade bara lite engelska och blev retad av de amerikanska barnen. Hon saknade sin familj och sina vänner i Sverige oer¬hört och ville inget annat än att åka tillbaka. I hemmet var det inte heller lätt. Annikas styvpappa var inte van att ha barn omkring sig och hade inte mycket tålamod eller intresse för henne. Så Annika blev skickad till några av styvpappans släktingar i Fayette, fyra timmars bilresa från St. Louis där han och Annikas mamma bodde. Annika stannade där i ett år. Annikas förhållande till sin styvpappa, som var kall och psykiskt hård, förvärrades med tiden och det började även påverka förhållandet mellan Annika och hennes mamma. Efter några allvarligare konflikter blev Annika skickad till en ungdomsvårdsskola. Hon var bara tolv år då. Ungdomsvårdsskolan var en fruktansvärt hemsk och sorglig upplevelse för en så ung flicka, eller rättare sagt bara ett barn.
UPP
Annika flyttar till San Francisco
När Annika var tretton år träffade hon en ung popmusiker som var drygt tjugo år. Hon förbjöds att träffa honom och var rädd för att hon skulle bli skickad till ungdomsvårdsskolan igen om de blev upptäckta. De bestämde sig då för att flytta till San Francisco. Det här var våren 1967 och San Francisco var staden dit unga människor åkte för att lyssna på musik, delta i demonstrationer, få spirituella upplevelser och ägna sig åt droger.
Bland alla hippies i området Haight-Ashbury kände sig Annika som hemma. Hon passade in perfekt och eftersom hon var lång för sin ålder var det aldrig någon som anade att hon bara var 13 år. Annika var vacker, full av liv och nyfikenhet. Hon såg som sagt vuxen ut men på insidan var hon fortfarande bara en ung tonåring. Förhållandet med den unge popmusikern var dock dömt att misslyckas och efter bara en månad i San Francisco var Annika ensam.
Det dröjde dock inte länge förrän hon träffade Greene Johnston, som senare skulle bli pappa till hennes enda barn. Deras förhållande utvecklades inom hippiekulturen vilket innebar bruk av marijuana och LSD ända till den dag då Greene introducerade Annika i heroinmissbruket. Detta var början på vägen utför för Annika. Vid fjorton års ålder var hon helt beroende av heroin. För att kunna tillfredsställa sina behov började hon arbeta som strippa. När hon var femton år blev Annika gravid med Greenes barn. Hon lyckades hålla sig borta från droger under graviditeten och födde en frisk liten pojke, Sven, i ett kollektiv i Nevada City i norra Kalifornien. I Nevada City fanns dock ingen möjlighet för Annika att försörja sig och sin son.
Hon flyttade därför tillbaka till San Francisco och kom in i samma rutiner igen. Men den här gången bidrog hon till sitt och Greenes drogmissbruk och till sonen Svens försörjning genom prostitution, bara sexton år gammal. Under tiden blev Greene mer och mer våldsam mot Annika och en dag tog hon sonen och allt hon kunde få med sig i en väska och lämnade honom. Hon lyckades skaffa sig en lägenhet till sig själv och Sven och startade en call-girl rörelse genom att boka träffar med sina kunder på telefon. Samtidigt träffade hon en man vid namn Chris. De inledde ett förhållande. Chris var knarklangare.
En dag träffade Chris en av Annikas vänner som var på besök i stan. Det uppstod ett våldsamt gräl mellan Chris och Annikas vän vilket slutade med att Chris knivhögg vännen till döds. Annika ringde polis och ambulans och blev intagen till förhör. Efter en hel kvälls förhör och Annikas vittnesmål om att Chris agerat i självförsvar gav sig Chris tillkänna. Annika fick senare vittna i rätten och Chris blev frikänd på grund av att han ansetts ha handlat i självförsvar.
UPP
Annika gifter sig
Efter det att Annikas son fötts försökte hon ta sig ur sitt heroinberoende men att stanna i samma område och med samma rutiner gjorde det hela näst intill omöjligt. Annika bestämde sig för att hon måste ändra sin livsstil för Svens skull. Hon träffade lastbilschauffören Brian Deasy. De gifte sig och flyttade till Stockton, en liten industristad nordost om San Francisco. Där levde de ett vanligt förortsliv som innebar skolaktiviteter, fotbollsmatcher och ”fika” med hemmafruarna när männen var på arbetet.
Under den här tiden gick Annika på metadon för att hålla sig borta från heroinet och försökte leva ett normalt liv. Hon kände sig aldrig hemma hos dessa respektabla människor men hon bodde i alla fall i Stockton i sex år. När Annika gifte sig med Brian lämnade hon alla sina gamla vänner och kopplingar till drogvärlden bakom sig. En av dem var Chris, som Annika fortfarande hade starka känslor för. Av nyfikenhet på vad som hade hänt med honom tog Annika kontakt med hans familj och fick reda på att han avtjänade ett straff på San Quentin. Annika bestämde sig för att besöka honom och inte förrän efteråt insåg hon hur dumt det beslutet var.
Kort efter Annikas besök kontaktades hon nämligen av en av Chris familjemedlemmar. Denne förklarade för Annika att om inte Chris blev fri från mordanklagelsen på Annikas vän skulle han aldrig bli frikänd av The Board of Prison Terms, den kaliforniska motsvarigheten till Kriminalvårdsstyrelsen. Chris familj vädjade till Annikas vänliga och generösa natur och lyckades övertala henne att ta på sig skulden för Chris brott. De förklarade för henne att hon bara skulle bli dömd till villkorligt straff med övervakning och att Chris skulle bli frikänd inom kort. Annika bestämde sig för att hjälpa Chris och förklarade sig själv skyldig till mordet. Hon dömdes till övervakning under sju år men blev fri efter fem. Så fort Chris kom ut ur fängelset berättade han för Annika att han hade en ny flickvän som nu väntade hans barn. Annika hade varit användbar ett tag men nu ville han inte längre ha med henne att göra. Annika blev chockad, sårad och besviken.
Hon återvände till Stockton utan att inse konsekvenserna av sitt erkännande förrän några år senare när hon oskyldig dömdes för morden på två män vilka hennes pojkvän begått. Sommaren 1980 meddelade Annikas mamma att hennes mormor skulle komma till USA på besök och Annika var mycket lycklig. Hon tog med sig sin son och åkte för att hälsa på sin mamma och mormor i Missouri. När Annika och Sven kom tillbaka till Stockton efter sommaren fick hon reda på att Brian Deasy under den tid de varit borta hade inlett ett förhållande med en av Annikas vänner och bestämt sig för att fortsätta sitt liv med henne istället. Han ville ha skilsmässa. Annikas liv låg nu helt i spillror: inget arbete, inget hus, inga pengar och inget äktenskap. Hon fann tröst i drogerna. Den enda fasta punkten i Annikas liv hade alltid varit Sven och hon kände nu att hon var på väg att bryta ihop. För att Sven inte skulle se och ta skada av hennes misär lämnade hon sin son till hans pappa som nu bodde i Clear Lake nordost om San Francisco. Greene var kanske inte den idealiske pappan, alko¬holiserad som han var men fri från droger. Han älskade dock sin son. Det kändes då som det tryggaste alternativet för Sven att Greene tog hand om honom tills Annika lyckats få ordning på sitt liv igen.
Annika återvände till Stockton. Hon träffade där en man vid namn Bob Cox (även kallad Robert Collins). Bob var också knarklangare precis som Chris men hade ett ännu mörkare förflutet än de män Annika träffat tidigare. Bob hade suttit i turkiskt fängelse i sex år dömd för mordförsök och svartabörsaffärer. Han hade också varit involverad i ett mord i Arizona. Sex månader efter det att de träffats skulle Annika bli vittne till att Bob sköt två män till döds. Den förste, Joe Torre, en bekant till Annika i Stockton, och den andre, polisen Richard Helbush från Lakeport.
UPP
Morden
Efter det att Brian lämnat Annika hade hon ingenstans att bo och ingen inkomst så hon flyttade snart hem till Bob. För att få pengar till Bobs och sitt eget växande drogmissbruk köpte hon mängder med kött för ogiltiga checkar. Köttet sålde hon sedan vidare svart till re¬stauranger för att få snabba pengar. En av kunderna var Joe Torre. Han var en restaurangägare som Annika hade lärt känna under sin tid i Stockton. Vid Annikas och Joes sista möte följde Bob med för att ta hand om transaktionen. Joe och Bob hamnade i en konflikt om hur mycket pengar Joe var skyldig. Under tiden som Annika öppnade bakluckan på bilen för att ta ut köttet sköt Bob Joe till döds. Efter skottlossningen var allt kaotiskt. Annika var i chock¬tillstånd efter vad hon hade sett och lät Bob ta över allt. Det enda Annika kan komma ihåg att hon tänkte var att hon aldrig mer skulle kunna få se sin son eftersom de nu måste fly. Hon måste få komma till honom för att få säga ”hejdå” en sista gång.
Hon hängde fast vid tanken på Sven de följande tjugofyra timmarna och fick Bob att köra till Clear Lake där sonen nu bodde med sin pappa. Men när de väl var där kunde inte Annika i sitt upprörda tillstånd hitta Greenes hus. De körde vilse och medan de försökte navigera fick de punktering på bilen. En polis stannade till för att se om de behövde hjälp. Bob blev rädd då han trodde att polisen letade efter honom för mordet på Joe Torre. Därför sköt han också polisen till döds. Både Annika och Bob arresterades kort efter mordet och togs till häktet i Clear Lake. Några månader senare hittades Bob Cox död i sin cell. Den officiella dödsorsaken var att han tagit sitt eget liv genom att hänga sig. Samhället krävde rättvisa. Annika stod nu ensam som ansvarig för två mord som hon inte i något av fallen begått men som hon kände och fortfarande känner stor sorg över.
UPP
Straffet
Efter Bob Coxs död föreslog Annikas försvarsadvokat ett erkännande, något som ger lind¬rigare straff. Så istället för att gå igenom en lång och svår rättegång föreslogs nu att Annika skulle erkänna sig skyldig till morden. Och så blev det. Annikas dom blev 25 år till livstid för två mord som hon inte begått. Enligt kalifornisk lag är hon lika skyldig som gärningsmannen själv genom att ha varit närvarande vid brottet.
Annika kände sig skyldig och sörjde över de två männens död. Hon kände att om det inte hade varit för hennes behov av droger och att hon hade velat se sin son skulle morden aldrig ha begåtts. Så när hennes advokater ville att hon skulle slåss för sitt liv och sina rättigheter hjälpte hon inte till. År 1983 tog Annika emot sin dom för morden 1981.
På den tiden medgav lagen att fångar som uppförde sig väl i fängelset blev fria efter att ha avtjänat ungefär halva strafftiden. Dokumenten från den här tiden säger tydligt att Annikas advokater trodde att hon skulle bli frikänd efter tolv och ett halvt år. Men tid och politik har ändrats drastiskt under åren. Så gjorde även the Board of Prison Terms, som är Kaliforniens motsvarighet till Kriminalvårdsstyrelsen, och Sacramentos guvernörs åsikter. Idag är det bara ett fåtal fångar för vilka Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker villkorlig frigivning. De få som godkänns av styrelsen får dock vanligtvis avslag av guvernören. Så här var inte lagen när Annika accepterade sin dom och är det heller inte idag. Tyvärr har hon blivit offer för oorganiserad kalifornisk politik.
UPP
Svenskt stöd för Annika
Man kan inte säga att Annika varit en mönstermedborgare under sitt liv. Hennes liv började gå utför så fort hon kom till USA och blev bara värre och värre med tiden med droger, misshandel och våld. Det tog en sista vända de där ödesdigra 24 timmarna då två människor förlorade sina liv. De två morden förorsakar fortfarande Annika stor smärta även om hon aldrig varit den polismördare som hon fått stämpeln på sig att vara. Hon känner fortfarande över 20 år senare skuld. Hon tar på sig ansvaret för att hon var närvarande när brotten begicks. Enligt kalifornisk lag är närvaro vid brottsplatsen tillräckligt för att man kan anses lika skyldig som gärningsmannen själv.
Svenska konsulatet var medvetet om Annikas fall men eftersom hon tidigare varit gift med en amerikan prioriterades det inte. De första tio åren av hennes strafftid var därför Annikas fall så gott som okänt i Sverige. På senare år har dock Annika Östberg Deasy blivit ett välkänt namn här. De insatser Sveriges utrikesdepartement har gjort för att få Annika förflyttad till ett svenskt fängelse har inte haft någon större framgång men har fångat intresset hos svenskarna. Dessa har svårt att förstå varför Annika efter över 20 år fortfarande inte kan bli förflyttad till sitt hemland när hon enligt kalifornisk lag faktiskt är berättigad att bli frisläppt. Både Sverige och USA har undertecknat och fastställt ett internationellt avtal (ETS No. 112) angående för¬flyttning av utländska fångar till respektive hemländer. Sverige undertecknade avtalet 1983 och USA två år senare. Det var dock undertecknat av USA:s federala regering och i Annikas fall gör Kalifornien anspråk på att göra det här fallet till ett undantag.
Eftersom Annika ådömdes ett icke tidsbestämt straff hävdar the Californa Board of Prison Terms och den kaliforniska regeringen att de har rätt att fatta beslut om hennes frikännande eller förflyttning. Det år då Annika fick sin dom uppskattade man att hon måste avtjäna ungefär tolv och ett halvt år innan frigivning kunde ske. Det politiska klimatet och lagarna i Kalifornien ändras dock efter hand vilket innebär att Annikas framtid är oviss.
Annikas tragiska historia har rört vid många människors hjärtan. Och hennes son som omkom i en bilolycka 1985 under hennes tid i fängelse gör historien ännu mer tragisk. Statsministrar, UD:s sekreterare, ambassadörer, administrativ personal på konsulat, svenska och amerikanska advokater samt politiker från alla politiska partier har gjort idoga försök för att få Annika förflyttad till ett svenskt fängelse. När president George W. Bush var i Sverige 2001 tog statsminister Göran Persson upp ett enda namn utanför den politiska agendan. Det var Annikas. Många svenskar har på flera olika sätt visat Annika sitt stöd och engagemang genom att skriva brev, skicka bilder, skriva om henne och producera pjäser om hennes liv. Annika känner inte många människor utanför fängelset i USA men hon har många vänner i Sverige. Fängelsepsykologen har till och med fastställt i sin rapport till the Board of Prison Terms att Annikas chanser att återanpassa sig till samhället skulle öka oerhört genom en förflyttning till Sverige. Sveriges regering har garanterat Kaliforniens regering att om en förflyttning av Annika till ett svenskt fängelse skulle ske, så skulle Sverige gå med på att hålla Annika fängslad så länge kaliforniska myndigheter anser det lämpligt.
UPP
The Board of Prison terms
The Board of Prison Terms är en politiskt tillsatt grupp som till största delen består av före detta polismän utnämnda av Kaliforniens guvernör. Det är den som enligt kalifornisk lag har rätt att bedöma huruvida en livstidsfånge skall bli villkorligt frikänd. Det är också den som kan ge Annika tillstånd att förflyttas till Sverige genom att bestämma datum för hennes villkorliga frikännande. Beslut att meddela villkorlig frigivning lämnas dock väldigt sällan. Fångar kan få vänta i åratal på att deras fall tas upp till behandling. 1997 gav lagen Annika för första gången möjlighet till villkorlig frigivning. Hon blev då kallad till sitt första förhör. Hon nekades frigivning och informerades om att hennes fall inte skulle prövas igen förrän fem år senare.
I januari 2002 var hon närvarande vid sitt andra förhör och blev åter igen nekad villkorlig frigivning. Den här gången blev hon informerad om att nästa genomgång av hennes fall inte skulle ske igen förrän efter tre år. Annika har aldrig bett om att få bli frigiven i Kalifornien, något som är omöjligt i alla fall eftersom hon är svensk medborgare. Det enda Annika har bett om är att få bli förflyttad till ett svenskt fängelse där hon kan vara närmare sin familj och sin vänner. Den 31 maj i år (2005) togs fallet upp på nytt. Det blev ett nytt avslag för Annika.
UPP
Annika idag
Med tanke på den här kvinnans historia kan det verka förvånande att Annika har så mycket stöd av så många olika människor inom olika områden och med så olika bakgrund. Men att möta kvinnan i polisrapporterna och att möta kvinnan i verkligheten är som att möta två skilda människor. De flesta som har träffat Annika idag kan inte se likheterna mellan de här två personerna. Annika är en kvinna som har gått igenom det värsta men också har kommit att förstå livets värden och de gåvor livet gett. Genom det liv hon levt och åren hon har försökt att få förståelse för, har hon utvecklat en inre styrka och djup tolerans. Hon har använt sitt liv i fängelset till att försöka förstå inte bara vad som gjort att hon hamnade där utan också till att hjälpa andra fångar att förstå sig själva. Inte en enda människa som har besökt Annika i fängelset har gått därifrån med inte bara en önskan om att en dag se henne bli förflyttad till sitt hemland Sverige utan även med en känsla av att den här personen har mycket att ge till andra. Annika är en kvinna som bryr sig om. Hon har gått igenom helvetet och kommit tillbaka igen och utvecklats till en otroligt insiktsfull och mogen person.
Idag arbetar Annika som kommunikatör mellan fångar och fångvakter. Under hennes tid i fängelset har hon jobbat inom många områden, bland annat var hon sekreterare åt kökschefen i 13 år. Nu har fängelsereglerna ändrats och hon måste byta jobb vart annat år. Hon har jobbat med allt från kvinnor med svåra mentala problem i ett särskilt område inom fängelset till att läsa in bokband för blinda, något som hon fortfarande gör som volontärarbete. En stor del av sin tid ägnar hon åt att arbeta med drogmissbrukare som försöker komma ur sitt missbruk, något som hon känner väldigt starkt för. Hon jobbar hårt för att hjälpa andra att komma till den punkt där hon själv är idag. Annika har utvecklat en tro på Gud och miraklerna i sitt liv. Den insikten och gåvan försöker hon nu också överföra till fångarna runt omkring henne. Den så starkt synliga förändringen från en naiv, vårdslös och eländig heroinmissbrukare till en mogen och klok kvinna är en av anledningarna till att så många människor i Sverige har intresserat sig för Annikas fall.
Flera svenska reportrar och ambassadörer har besökt Annika på the California Institute for Women. Då de träffat henne har de imponerats av hennes intelligens, öppenhet och lidelse. Annika är ett levande bevis på framgångsrik rehabilitering. Hon har aldrig bett om nåd och har alltid tagit på sig sitt ansvar för den här tragedin, även fast hon inte är gärningsmannen. Efter mer än tjugo år har Annika möjlighet till frikännande enligt lag. Hennes enda önskemål är att förflyttas till ett svenskt fängelse där hon kan avtjäna resten av sitt straff nära familj och vänner.
UPP
Boken om Annika
Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger: "Du kan inte hindra sorgens fågel från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra den från att bygga bo i ditt hår." Boken om Annikas liv heter "Sorgfågel" (Stockholm, 1999) och har fått sin titel efter det här ordspråket. Här berättar Annika själv om sitt liv. Boken är skriven av Lena Katarina Swanberg och är publicerad av Bokförlaget DN, Stockholm. En andra upplaga utgavs 2005.
UPP
